Hon ringde mig en tisdagsmorgon, som hon alltid gjorde när hon behövde något.
”Älskling, jag har ett ställe ledigt där borta på Fifth Street. Det är smutsigt, övergivet, men det är ditt om du vill ha det.” Smutsigt var en underdrift.
När jag gick för att titta på det sprang jag praktiskt taget ut genom dörren. Där låg sopor uppstaplade från vem vet när: trasiga väskor, blöta lådor, gamla tallrikar staplade som vingliga torn. I ett hörn fanns ett berg av gulnat tidningspapper som inte längre var tidningspapper, utan damm. Väggarna var betsade i en färg jag inte vet varför de bestämde sig för att måla det så, eftersom det inte var en färg som finns i naturen. Allt var täckt av ett tjockt, grått lager, som om ingen hade bott där på flera år.
Och kackerlackorna. Åh, kackerlackorna. Stora som min tumme, några större än min tumme. När jag tände lampan sprang de alla iväg som om jag vore inkräktaren.
Spindelnäten såg ut som gamla gardiner som hängde från golv till tak. I ett hörn fanns ett bo av något – jag vet inte vad – och jag ville inte tänka på vad. Lukten… Jag kunde inte beskriva den utan att känna mig äcklad än idag. Det var en tät, tung lukt, som sopor som hade ruttnat och sedan ruttnat igen.
Men jag tittade på allt, uppifrån och ner, och jag såg något som andra inte skulle göra. Jag såg potential.
Och jag är en av de människor som inte låter det som är precis framför dem gå förbi.
Första dagen kom jag fram med gummihandskar upp till armbågarna, en mask jag hittade på järnaffären och en sopsäck stor som en säck.
Jag började med påsarna. En efter en plockade jag upp dem från golvet, utan att titta inuti, för om jag tittade inuti skulle jag inte kunna avsluta. Jag plattade till de genomblöta lådorna med fötterna och lade dem i en annan påse. Jag sopade upp allt tidningspapper i en hög och skrapade upp det med en spade. Jag gjorde fyra, fem, sex turer till gatusopcontainern. Grannarna kom med fler påsar till mig när de såg mig arbeta.
”Åh, den nya tjejen i butiken!” ropade de. ”Behöver du hjälp?”
”Ja, ge mig fler påsar.” Jag diskade en efter en under den rännil av vatten från kranen som knappt fungerade. En del var så ruttna att jag bara slog sönder dem på golvet och kastade dem i bitar. Jag var inte där för att diska andras disk; jag var där för att förvandla den här platsen.
Boet i hörnet skrämde mig, jag ska inte ljuga. Jag ringde min granne, Don Aurelio, som har fixat saker i grannskapet i ungefär tjugo år, och han kom med en lång spade och ett mycket allvarligt ansikte.
”Det här är från en tvättbjörn”, sa han till mig.
”Va? Här i stan?”
”Älskling, tvättbjörnar bor överallt.” Han öste upp den med spaden, lade den i en speciell påse och gick. Jag stod där och stirrade på hålet där jag var, och jag svär att det gav mig rysningar i två dagar.
Spindelnäten var nästa steg. Jag köpte en lång kvast, den längsta jag kunde hitta, och började dra ner dem från taket. De föll som spöklika slöjor på mitt huvud, på mina axlar, överallt. Jag satte en halsduk över ansiktet och en Don Aurelio-hatt för att täcka håret.
Det tog mig en halv dag bara att bli av med spindelnäten.
Väggarna var så fläckiga att det inte fanns något sätt att rengöra dem. Jag tvättade, skrubbade, provade allt. Och i slutet av den första veckan stannade jag, gick till järnaffären, köpte fyra burkar orange färg – min favoritfärg – och bestämde mig för att måla allt. Lager på lager, lager på lager, vägg för vägg. När jag var klar var det som om rummet hade återfötts.
Jag lämnade golvet till sist.
Det var så smutsigt att jag var tvungen att skrubba det på knäna med en styv borste och vinägervatten. En del var så mörk att jag trodde att det var en del av golvet. Det var det inte. Det var en jättefläck som tog tre dagar att få bort. När det äntligen var rent såg jag att under fanns ett trägolv som fortfarande hade liv.
Tre veckor. Tre veckor av krypande, svettande, fyllande påsar, att hantera insekter och lukter som inte borde finnas.
Men när jag var klar och stod i dörröppningen och tittade på allt spred sig ett leende över mitt ansikte som jag inte kunde kontrollera.
En månad senare glittrade platsen. De orange väggarna lyste upp platsen som ett varmt hörn på en grå gata. En ny disk som jag köpte begagnat men gjorde fläckfri. Borden var prydliga, med rödvita plastdukar. Musik som kunde höras runt hörnet. Jag sålde tacos, läsk, smaksatt vatten och jag skrattade med kunderna hela dagen lång.
Det var mitt. Jag förvandlade det med mina egna händer, en soppåse i taget.
Det var på riktigt.
Och precis när verksamheten började blomstra dök mamma upp en torsdagseftermiddag med det där leendet jag kände igen alltför väl. Hon satte sig vid ett bord, beställde lite vatten och efter en stund vinkade hon mig över.
”Hej älskling… Skulle det inte vara okej om din syster tog det? Hon behöver också en plats att arbeta på.”
Jag frös till. Jag bara stirrade på henne.
”Samma plats som du gav mig smutsig, samma som jag städade, målade och förvandlade till något riktigt… den där, mamma?”
”Tja, Ja. Det är bara det att hon inte har…
”Nej”, sa jag lugnt men bestämt. ”Tack för det smutsiga stället. Seriöst. Men det här är inte ett smutsigt ställe längre. Det här är mitt.” Mamma tittade på mig en stund, drack sitt vatten och gick utan att säga ett ord till.
Jag gick samma vecka. Jag hittade ett annat ställe, mindre, dyrare, men verkligen mitt. Ingen annan kunde begära det.
På det där nya hörnet öppnade jag något annat: ett ställe som säljer de bästa kakorna i grannskapet och dit folk kommer för att skratta, skvallra, förlora sig i skratt och kaffe. Jag kallade det ”El Humorjaja”.
Och ja, mamma kommer fortfarande på besök då och då. Hon sitter vid hörnbordet, dricker lite vatten och ler.
Och jag tar betalt av henne.