Attackerade de en försvarslös flicka? De trodde verkligen det.
Morgonen i parken var lugn och varm. Veronica avslutade sin löprunda, stannade vid en sidogränd och försökte hämta andan. Träningspasset hade varit tufft, men njutbart. Hennes hår var uppsatt i en hög hästsvans, en tunn guldkedja runt halsen och en sportklocka på handleden. Hon älskade dessa sällsynta helger när hon bara kunde vara ensam.
Gränden var nästan tom. Den fuktiga luften efter nattens regn luktade löv och fräschör. Veronica skulle just gå mot utgången när hon hörde det plötsliga motordånet bakom sig.
Tre motorcyklar kom runt hörnet och stannade precis framför henne. Tre muskulösa killar hoppade av. Billiga träningsoveraller, tatueringar på armar och halsar, fräcka leenden.
Ledaren klev fram och granskade henne från topp till tå.
”Så, skönhet, är du ute och går ensam?” sa han med ett flin.
”Är den där telefonen dyr? Ge den hit så att du inte slår sönder den.”
Veronica var tyst. Hennes ansikte var allvarligt, men hennes ögon visade spänning.
Den andra killen gick runt henne.
”Titta så moderiktig hon är. En fin klocka. Kedjan är blank. Ser ut som att hon har något att ta av sig.”
”Skaka inte, vi ska vara försiktiga”, tillade den tredje och skrattade tyst. De stod för nära och skar av vägen tillbaka.
”Du förstår väl att det inte finns någon hjälp här?” sa ledaren. ”Ge upp allt tyst och gå vidare.”
”Eller vad?” frågade Veronica lugnt och försökte hålla rösten stadig.
Killarna utbytte blickar. ”Annars blir det obehagligt”, svarade en av dem. ”Vi gillar inte när folk bråkar med oss.”
De skrattade, pratade med varandra, diskuterade hennes telefon, hennes sneakers, hennes halsband. En av dem sträckte till och med handen närmare hennes axel, som om han testade hennes rädsla.
De såg framför sig helt enkelt en ensam, försvarslös kvinna efter träningen.
Men de visste inte vad som skulle hända en minut senare.
Ledaren tog ytterligare ett steg närmare och lutade sig mot henne.
Fortsatte
”Så, ger du det till mig på ett vänligt sätt, eller ska vi förklara?”
Veronica tittade noga på honom. Inget skrik, ingen panik. Bara spänning i ögonen och ett kallt fokus.
”Tycker du verkligen att det här är en bra idé?” frågade hon tyst. Pojkarna utbytte blickar och skrattade.
”Hörde du det? Hon skrämmer oss.”
”Flicka, inser du ens vem du pratar med?”
”Det är ingen här. Bara du och jag.” Veronica log plötsligt.
”Precis. Bara du och jag.” En av dem frös till.
”Varför ler du?”
”För att du inte har någon aning om vad du har gett dig in på,” svarade hon.
Ledaren klev fram, irriterad.
”Sluta låtsas. Telefonen och kedjan. Nu.”
Och i det ögonblicket dök två stora män långsamt upp runt kröken i gränden, ur trädens skuggor. De var flickans livvakter. Långa, klädda i svart, med kalla ansikten. De rörde sig lugnt, utan krångel, men deras gång förmedlade en känsla av makt.
Huliganerna hade ingen aning om att de just hade försökt råna dottern till en av de rikaste männen.
Männen vände sig om.
”Vem är det?”
En av vakterna kom närmare och sa kort: ”Problem?”
Veronica vände sig inte ens om.
”Inte längre”, svarade hon lugnt.
Leendena försvann från männens ansikten.